Ett nytt år folk!

Jag kollde just in besökare på min blogg, jag har bla haft en besökare från Moldavien... hmm... Det finns tydligen människor som har mindre att göra än jag trots allt! 

Nyåret gick ganska lugnt till, syster J och hennes M var på besök. Julle var också med så Cavalierstimmet var komplett också denna gång. Det blev en riktig gemytlig kväll med mat (J åt hönssås i misstag), vin, skumppa och annat drickbart, raketer, spel och live streaming till Los Angeles. Gårdagen spenderade på soffan. Idag borde jag nog göra något vettigt. Det finns bla två stora högar med skitiga kläder uppe på vinden som jag borde bära ner. K vägrar bära ner dom (det är han som sköter om tvätten) eftersom han anser att det är min uppgift att frakta ner kläderna trots att det är han som sköter om själva tvättandet. 

De senaste veckorna har varit ganska hektiska. Chefen åkte iväg på två veckors semester så jag fick hålla i trådarna vid kliniken mellan 9.12 och 23.12.  Jag är hemskt glad och tacksam över att Marjo har sådan förtroende för mig att hon flyttar över ansvaret för verksamheten helt på mig utan större oro. Det är händelser som dethär som har lett till att jag utvecklats massor under det senaste halvåret. Att någon förstärker de uppfattningar som man innerst inne har om sig själv men som ibland blivit ifrågasatta av andra och även mig själv. Det är ju så som ens chef skall vara, dvs hon/han skall ha kunskapen  att ta fram de starka och innovativa egenskaperna och personlighetsdragen hos sina anställda.  Hur som helst veckorna före julen blev lyckade och vi körde hårt på tillsammans med kollegerna M, H, K och M. De två veckorna avslutades med en massa kramar och ett härligt julkort med de vackraste av vackra orden av min egenpatient. De orden kommer jag att kunna ta fram och se på när jag känner att krafterna tryter och att jag inte räcker till.

Julen spenderades i Nedervetil och Jeppis med god mat, familjerna, hundarna och julklappar. Än en gång fick vi konstatera att det blev lite väl stressigt. Nästa år får vi lov att planera annorlunda.  

Om jag ser tillbaka på det gångna året hade jag ingen aning om att mitt liv skulle se ut som det gör idag. Årskiftet 09-10 hade jag ingen aning om att jag skulle bo i Oravais redan ett halvt år senare. Inte visste jag heller att jag skulle jobba med ätstörningar i Karleby eller att kliniken över huvudtaget skulle finnas. Jag visste inte att jag skulle få träffa en massa nya, intressanta och underbara människor under det kommande året. Jag hade heller ingen aning om att jag idag skulle ha utvecklats personligen så mycket som jag har gjort. Jag kan inte säga att det gångna året på något sätt har varit enkelt. Speciellt inte början av det. Jag har fått inse att jag med jämna mellanrum går igenom personliga kriser då jag känner mig svag, ynklig och okunnig men att jag klarar mig igenom dessa, och att jag varje gång kommer jag igenom skiten med mera kunskap om mig själv och hur jag skall hantera nästa kris. Jag sa upp mig från ett jobb utan att veta vad det jag band mig till skulle resultera i. Mina val har blivit ifågasatta av både nära och omgivningen. Människor som jag tidigare har sett upp till och betytt mycket för mig har visat sidor av sig som gjort mig besviken. Mina kunskaper inom det området som jag brinner för och jobbar med har blivit ifrågasatta. Trots att det var jobbigt att inse att jag inte automatiskt kunde stiga in i min arbetsroll och ge 100% av min kunskap och kapacitet var det vid just den situationen då jag behövde bli ifrågasatt och fundera över mitt eget agernade. Jo, jag var jävligt sur till en början, mest på mig själv, men ganska snabbt insåg jag att jag måste rycka upp mig och visa vad jag på riktigt kan. Och det gjorde jag. Dethär betyder inte att jag framöver kommer att agera felfritt, definitivt inte, men sannolikheten att jag presterar under min egen förmåga är nu betydligt mindre. I år har jag har för första gången fått uppleva hur det är att jobba på en arbetsplats där jag stortrivs och dessutom kan jag kan vara mig själv till 100%. Jag har fått nya vänner både genom mitt arbete och utanför. Jag har insett hur bra jag trivs att bo ut på landet (trots att jag saknar vissa bekvämligheter, främs Makuuni och Anttilas DVDutbud). Jag får bo i ett hus som jag "äger" tillsammans med K och som vi båda trivs i. Ännu känns det inte helt som vårt eget, men med tiden kan vi planera och forma det precis som vi vill att det skall vara. 

Med andra ord: Året har varit jobbigt, tungt, intressant och härligt. 

Januarimånad väntar med bland annat Läkardagarna i Helsingfors där Ätstörningskliniken står representerad med en egen disk i mässcentret mellan 10 och 13.1. I slutet av månaden blir det en till resan till H:fors då jag deltar i en diskussionkväll vid soc&kom. Dessutom kommer jag att officiellt sitta en dag i veckan i kontoret och bedriva forskning och verksamhetsutveckling. 

Tack alla vänner, nära och kära för det gångna året. Jag vet att jag försummat vissa av er. Vi får hoppas ett detta år blir annorlunda på den fronten!

Kram

H