Den riktiga uppdateringen

Jaa, eftersom mitt förra inlägg blev en aningen intensiv ska ja dra lite vardagsuppdatering! 

Här hemma är det mesta som förut förutom att det har blivit en hel del ved bäras den senaste tiden. Hittills har vi ännu klarat av att inte köra oljepannan för fullt och kompenserat med vedeldning istället. Problemet är att vår ved är våt och kall så det är ett projekt i sig att få den att brinna. Igår fick K för första gången i sitt liv uppleva att vattenledningen (i uthuset) hade frusit! Jag säger bara en sak, stadsbo! 

Vi började ju en danskurs i höst. De senaste 4 veckorna har det inte blivit dansat så mycket. Jag har varit tött och lat och K omotiverad och lat. Nåjaa, vi försökte ju åtminstone!

Jag satte ju upp lappar här i byn i höstas där jag efterlyste tjejer i min egen ålder som känner för att träffa ibland och diskutera, pyssla och dylikt. I tisdags träffades vi för första gången all tre! Vi har haft vissa problem med att koordinera våra veckoscheman. Men nu gick det! Hemskt trevliga tjejer. Trots att N är allergisk för hundar gick det riktigt bra. Tiden gick allt för snabbt, som det gör när man har kul. Nästa träff blir först om en vecka pga jobb och resor. 

Förra veckan var intensiv. Jag jobbar inte kvällar och helger längre vilket gör att jag inte har sovmorgnar. Jag har haft lite problem med att anpassa mig till dethär , så måndag till onsdag gick jag omkring och var blek, yr och ofokuserad pga trötthet. På tisdag morgon hade vi besök från barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen och polikliniken i Karleby vi kliniken. Ett gäng på ca 8st, både vårdare och läkare. Mycket trevligt att de vill komma på besök. På torsdagen åkte vi (Marjo, M och jag) till S:joki på skolning. Dagen började bra med att jag vaknade ungefär samma tid som jag borde ha varit vid korsningen till Härmä. Då man har så bråttom att man inte hinner svära är det inte bra. Vi var framme i bra tid trots allt, det hela började en halv timme senare än vad vi trodde. Det var en av de intressantaste och mest motiverande dagarna på länge! Vi träffade intressanta människor och lärde oss mycket nyttigt. Speciellt förläsningen om psykofysisk fysioterapi var intressant. Dagen avslutades med Pia Charpentiers föreläsning. Pia är verksamhetsledare vid den privatägda kliniken Syömishäiriökeskus i södra Finland och guru inom ätstörningsvården i landet. Pia har pga sin erfarenhet och personlighet den inställning och de principer som krävs för att bygga upp ätstörningsvården i landet. Efter skolningen körde vi rakt "hem" till kliniken där vi tog emot BulAn tillsammans med kvällsteamet och de tre tjejerna som är på kliniken till 20.00. Trots en lång dag i S:joki var det mycket trevligt att se BulAn igen. Mycket har ju hänt sedan vi träffade dem i våras i Jakobstad. De hade också med sig en fin present till tjejerna! 

Jag vet inte om det var skolningen i S:joki eller något annat men jag har varit superenergisk och på toppen humör de senaste dagarna. Jag blir alltid ganska angstig till hösten, pga allt mörker och kyla, vilket också hände denna höst, men det tycks lätta genast det kommer lite snö på marken. I går var vi till botniahallen på julmässa och handlade en massa onödigt! Det som jag köpte som var riktigt fint var en krans att hänga på ytterdörren. 

Förövrigt har jag blivit totalt frälst av The Big Bang Theory! Om ni inte sett serien är det ett absolut måste! Ett geni med asperger tendenser, kan det finnas något härligare!

Kram

H

Söndag morgon och tankar om ätstörningsvården

Jag har försummat bloggen en tid, men jag lovade mig när jag började blogga att jag aldrig skall tvinga mig att skriva. Enda sedan jag var liten har jag varit allergisk mot alla 'måsten'. Bästa sättet att få mig att lämna något ogjort är att säga att jag måste göra det. Så, jag lovade mig själv att bloggen inte skall bli ett måste, och det försöker jag hålla mig till.

Det har varit ganska hektiskt den senaste tiden. Vi har fått en ny medlem till vårt jobb-team. Vi hade intervjuvtillfälle vid kliniken för ett par veckor sedan, där våra tjejer fick vara med och intervjuva kandidaterna. Jag kan tänka mig att sitta och bli intervjuvad framför fem skötare och fem patienter gör en smått spännd! Men vilken härlig idé att låta våra tjejer vara med och välja. Egentligen borde det ju vara självklart att det är så, det är ju det viktigaste att våra tjejer känner att de får personal som de kan lita på. Dethär var åter en gång ett exempel på vår chefs, Marjos, innovativa tänkande! Hon fick idén från Danmark där man använt samma system när man anlitat mer arbetskraft till äldreboende. Tjejerna valde två personer till teamet, varav, tyvärr, den ena personen skadade sig allvarligt ett par dagar efter intervjun och kommer att vara sjukskriven en lång tid farmåt. Både tjejerna och vi i teamet blev förstås mycket ledsna eftersom personen ifråga verkade mycket kompetent och sympatisk. Den andra personen som tjejerna valde, M, är nu en del av vårt team. Tjejerna gjorde ett mycket bra val och M passar perfekt i vårt team!

Nu har vi dessutom alla patientplatser fyllda! Så nu är klinik-familjen fulländad! Det som är så underbart me de två senaste patienterna som blivit skickade till oss är att de kommer direkt från öppenvården. För de som inte vet hur hela processen går till när man blir skickad till oss skall jag dra en kort förklaring. För att komma in för vård vid Ätstörningskliniken behöver man en remiss från en läkare och en betalningsförbindelse som endera beviljas av sjukhuset som patienten eventuellt vårdas vid, eller den egna hemkommunen. Dethär med betalningsförbindelser är ganska komplicerat iom att sjukhus och kommuner ofta anser att de kan vårda själva eller så tycker de att våra vårdpriser är för höga. Om man jämför våra priser med olika sjukhus är priset faktiskt oftast lägre. Dessutom finns det forskning som visar att specialiserad ätstörningsvård är effektivare och räddar liv, alltså krävs det inte så mycket för att förstå att den vårformat som vi ger är kostnadseffektivt på alla sätt. I många fall spenderar patienterna långa tider, till och med år, på sjukhus. Endera på somatiska avdelningar eller så psykiatriska avdelningar. Jag vet att det finns bra personal på många sjukhus, som faktiskt vill hjälpa, men tyvärr finns det sällan varken tid eller kunskap. Dethär leder till att de patienter som lider av ätstörningar ofta känner sig oförstådda, onödiga, elaka och dumma. Vi får ofta höra historier om vad som sagts åt patienterna och deras familjer för de kommit till oss. Det handlar ofta om hemska saker som personalen på sjukhuset sagt antaligen endera pga brådska eller oförståelse och frustration. Jag kan absolut förstå att det blir så när man inte har kunskap om sjukdomen och dessutom är stressad och har bråttom, trots att det på alla sätt er fel. I många fall vägrar sjukhuset, trots allt detta, att ge en betalningsförbindelse. Om det råkar vara så att sjukhuset inte finns i samma kammun/stad som patientens hemkommun/stad så finns det en möjlighet att hemkommunen/staden kan bevilja betalningsförbindelsen. Vissa familjer väljer att skriva ut sitt barn från sjukhuse, på eget ansvar, och be om betalningsförbindelse från hemorten istället. Det som gör det hela ännu mer komplicerat är att sjukhusen har vårdat ätstörningar, på sitt sätt, i flera år och plötsligt dyker vi upp och säger att vi har en vårdmodell som fungerar och är effektiv. Det väcker förståss viss skepticism och tom ilska. Jag förstår att det är svårt att lita på att vi kan vår sak eftersom vi är så nya, men faktum är att vi faktiskt kan det här och vi gör vårt jobb med hela vårt hjärta. Som jag skrev har våra två senaste patienter kommit direkt från öppenvården, vilket ni efter åvanstående utläggning kanske förstår att är näst intill ett under. Sjukhuset som skickat båda patienterna tror på oss och har också insett att det helt ekonomiskt lönar sig att göra på dethär viset. Det är så som det alltid borde fungera. 

För er som undrar vad en betalningsförbindelse är: All form av vård kostar naturligtvis en del, även den vi erbjuder och det är någon som måste stå för kostanderna. Sällan är man så lyckligt lottad att man sitter på så mycket pengar att man kunde betala vården själv, men om man blir beviljad en betalningsförbindelse betyder det att sjukhuset man vårdas vid eller den egna hemkommunen står för vårdkostnaderna. Man kan snabbt luras till att tro att vård på ett "vanligt" sjukhus t.ex. Vasa centralsjukhus eller MÖCS skulle vara gratis. Det är det inte. Ofta ligger dygnspriset på olika avdelningar mellan 400 och 2000€.

Hah, dethär blev ju kort! Jag blev tydligen lite ivrig. Men jag anser att dethär är saker som folk borde vara medvetna om!

Jag tror dethär får bli ett enskilt inlägg. Jag återkommer med annan nonsens om en stund!

H