I soffan med en muffins

Jag är hemma i Smedsby igen. I denna stund borde jag egentligen läsa på tent till en kurs som jag inte längre kommer ihåg vad heter. Det är väl en indikation på hur hög mitt engagemang i mina studier är för tillfället. Faktum är att jag har en massa andra saker som är viktigare nu för tillfället och de kräver mycket energi och tid. Vi borde bland annat städa lägenheten och plocka bort en del onödiga saker till imorgon. Det kommer en kar hit och skall värdera lägenheten. Jo, en del av förändringarna som är på gång innefattar att sälja denhär lägenheten. Den är ju inte vår gemensamma utan K's, men det kräver vår gemensamma insats för att få lägenheten i bra skick inför värderingen och senare visningar.


Jag sitter nu i soffan och äter en gigantisk muffins som jag faktiskt bakat själv. Ungefär en gång om året anstränger jag mig lite och bakar något. Jag måste erkänna att denhär gången lyckades jag faktiskt helt skapligt. Jag är överlag inte riktigt kökslig av mig, det kan nog K hålla med om tror jag. Han blir lika förvånad varje gång jag faktiskt erbjuder mig att fixa ihop en riktig måltid från scratch! Jo jag är lat, jag erkänner. Jag disponerar min energi lite annorlunda än vissa andra helt enkelt.. det låter ju mycket bättre!


Igår blev det en ganska lång dag. Jag sov hem hemma i Nedervetil en natt till eftersom jag var så trött när jag kom hem från jobbet i tisdags. Jag hade tänkt köra iväg ganska tidigt igår men det drog ut lite, som vanligt. Slängde doggsen till Smedsby och sedan vidare till Academilln för statistikföreläsning! Jo då, där sitter jag igen och stirrar på alla siffror. Konstigt nog kände jag mig inte lika aggressiv och hysterisk som jag tänkt mig att jag skulle göra. Statisktik är inte riktigt min grej. Allt som har med siffror att göra stänger av min hjärna. Konstigt att jag faktiskt klarat av att jobba i kassa i flera år. Vem vet, kanske min inställning till statisktik blir lite positivare i och med denhär kursen. Under kan ju ske!! På kvällen efteråt blev det städning och avslutade sedan med att skura båda doggsen. De luktade inte speciellt fräscha längre. Det är alltid lika kul att se på när de kör omkring som galningar efter duschen.


Jag läste Aftonbladets hemsidor, som jag oftast gör på morgonen. Artikeln om kvinnan som ville ha dödshjälp var speciellt intressant. Jag har flera gånger sagt att om jag skulle hamna i ett sådant tillstånd där min kropp inte längre fungerar, jag skulle inte kunna röra på mig, eller prata, men mitt huvud skulle fungera som vanligt, då skulle jag inte vilja leva längre. Rena tanken på att vara tvungen att ligga instängd i sig själv utan att kunna påverka det egna livet på något sätt känns oerhört skräckinjagande Är en människa psykiskt stabil, ja, så stabil som man nu kan vara i ett sådant tillstånd, och vet vad beslutet att stänga av respiratorn och andra livsuppehållande maskiner innebär, anser jag att man skall ha rätt till det. Kvinnan säger i artikeln att hon vill gå bort med värdighet och det tycker jag man som människa har rätt till. Jag såg för en ganska lång tid sedan en dokumentär om par som åkte till Holland för att få dödshjälp. I vissa fall var det så att den ena i paret villa ha dödshjälp eftersom hon/han led av en dödlig sjukdom, i andra fall var det så att den ena led av en dödlig sjukdom och makan/maken ville dö samtidigt, så de bad om dödshjälp. På ett sätt är det ju ganska makabert, livet fungerar ju inte så att man dör samtidigt som sin partner, oftast. Men jag fick ändå känslan att det var mycket vackert. Jag vet ju själv att det är många äldre personer (även yngre) som helt tappar livslusten efter att den livslånga partnern dött. Det handlar väl om värdighet i sådana fall också. Det är aldrig enkelt när det handlar om liv och död.


Nu tror jag att det börjar bli dags att ta itu med läsandet. Eller åtminstone försöka.


Kram
Hanna