Hundar på rymmen och bra dokumentär

Denhär helgen har våra kära hundar inte stått så högt i kurs. Vi bestämde oss för att bona golvet igår. Problemet var hur vi skulle få hela lägenhetsgolvet bonat på en gång. Vi konstaterade efter en tids begrundande att det inte skulle gå att sköta allt på en gång så vi delade upp det så att K tog ingången och korridoren först medan jag och doggarna satte oss i tryggt förvar i vardagsrummet med soffan som hinder till det nybonade golvet. I något skede tyckte jag att det var dags att släppa ut Elsa på bakgården (vi har satt upp ett litet (läs: fult) provisoriskt staket på gräsmattan) för att undvika pölar på golvet. Alma fick inte ta sig bakgårdsfriheten för hon hade upptäckt att det går att hoppa över staketet gå grund av den höga snön. I något skede, när jag kallade in Elsa, lyckades Alma smita ut och märkte till sin stora förtjusning att hon kan upptäcka världen på andra sidan staketet, Elsa följde förstås med. Jag insåg förstås att jag måste hämta hundarna innan någon bil mejar ner dem. Nästa problem: jag hade inga skor, de var alla i tamburen på andra sidan det bonade golvet. K tyckte jag skulle ta av mig barfota och springa ut i snön och hämta beastarna, det tyckte inte jag. Trots att K verkade tycka att hans nybonade golv var heligt så beslöt jag att dra av mig sockorna och spurta över golvet. Jag sprang ut och upptäckte att beastarna hade hittat en ny vän, en mycket förundrar dvärgschnauzer. Elsa var lättfångad men Alma fick jag jaga runt en stund. Grannarna fick åtminstone underhållning. Jag fick in hundarna till sist men vi satt strandade i tamburen tills golvet hade torkat. Efter det var jag mindre förtjust så jag slängde in dem i vardagsrumsfängelset och gick vidare till datorrummet. På samma gång insåg jag att terassdörren fortfarande stod på vid gavel. Samma rumba igen. Efter det hann vi konstatera att: jo mina fotspår fanns i bonvaxet, Elsas kisi och kakka och det nybonade golvet inte var så bra kombination. Vi beslöt att bona golvet på nytt först när vi flyttar ut. Och jo, monstren rymde en gång till, men denna gång fick K äran att underhålla våra grannar. Jo, vi var på mycket bra humör efter allt dethär. Som tur var vi bjudna till B och Ts senare på kvällen så vi slapp hårbollarna i några timmar. Det var riktigt skönt att komma ut och träffa andra en kväll. Jag har känt mig lite asocial den senaste tiden. Vi så på The Box med Cameron Diaz. Ganska annorlunda film, men inte alls dålig.

Idag har vi varit ut och gå med monstren (de har återfått sitt värde efter gårdagens kurskrasch). Det blev en ganska lång rutt så Elsa började strejka. Som tur finns det husse som bär en när det börjar ta emot att gå. Så var vi en sväng till Jysk och kollade in två soffor som är både snygga och billiga. K har varit på gym, som vanligt, och jag har läst på tent. För engångsskull är tentlitteraturen intressant. Boken heter Managing Mental Health in the Community. Mycket läsvärd bok för alla som jobbar inom mentalvård eller planerar en karriär inom området.

För en stund sedan såg jag fösta delen av en dokumentär som behandlar livet på en stängd psykiatrisk avdelning i Stockholm. Mycket, mycket intressant. Avdelningen är inriktad på behandling av manodepression eller bipolör sjukdom som det också heter. Man får följa med några av patienterna och hur deras tillstånd utvecklas under en viss tidsperiod. Det är en dokumentär som absolut behövdes. Stängda psykiatriska avdelningar kopplas oftast ihop med tvångsintagna människor som behandlas med elchock och sitter inspärrade i vadderade rum i tvångströjor. Realiteten är ju ganska annorlunda. I flera fall är det så att det är patienterna som själva kommer till avdelningen. Förstås finns det också de som blir tvångsintagna men då är det oftast befogat. När det gäller manodepression handlar det endera om tvångsintagning till följd av mani som resulterat i ohållbara omständigheter för personen i fråga eller så om en depressiv period som ofta följs av självmordstankar eller/och självmordsförsök. Jag anser att det är oerhört vikigt att människor får se hur det är på en psykiatrisk avdelning. Att det inte är så makabert som man föreställer sig att det är. En av patienterna var en forskare, en en mamma till en 13-årig son och så fanns det en kvinna som tidigare kommit in på psykologprogammet men inte klarade av studierna just på grund av sina problem. Det var alltså fullt intelligenta människor. Människor som du och jag. Den andra delen av dokumentären kommer nästa söndag. Kolla in den om ni är intresserade. Den första delen kan ni ser här fram till 20 april.

Nu börjar det bli sovdags för mig. Imorgon blir det tentläsning och möte x 2.

Gonatt o Kram
H