Den riktiga uppdateringen

Jaa, eftersom mitt förra inlägg blev en aningen intensiv ska ja dra lite vardagsuppdatering! 

Här hemma är det mesta som förut förutom att det har blivit en hel del ved bäras den senaste tiden. Hittills har vi ännu klarat av att inte köra oljepannan för fullt och kompenserat med vedeldning istället. Problemet är att vår ved är våt och kall så det är ett projekt i sig att få den att brinna. Igår fick K för första gången i sitt liv uppleva att vattenledningen (i uthuset) hade frusit! Jag säger bara en sak, stadsbo! 

Vi började ju en danskurs i höst. De senaste 4 veckorna har det inte blivit dansat så mycket. Jag har varit tött och lat och K omotiverad och lat. Nåjaa, vi försökte ju åtminstone!

Jag satte ju upp lappar här i byn i höstas där jag efterlyste tjejer i min egen ålder som känner för att träffa ibland och diskutera, pyssla och dylikt. I tisdags träffades vi för första gången all tre! Vi har haft vissa problem med att koordinera våra veckoscheman. Men nu gick det! Hemskt trevliga tjejer. Trots att N är allergisk för hundar gick det riktigt bra. Tiden gick allt för snabbt, som det gör när man har kul. Nästa träff blir först om en vecka pga jobb och resor. 

Förra veckan var intensiv. Jag jobbar inte kvällar och helger längre vilket gör att jag inte har sovmorgnar. Jag har haft lite problem med att anpassa mig till dethär , så måndag till onsdag gick jag omkring och var blek, yr och ofokuserad pga trötthet. På tisdag morgon hade vi besök från barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen och polikliniken i Karleby vi kliniken. Ett gäng på ca 8st, både vårdare och läkare. Mycket trevligt att de vill komma på besök. På torsdagen åkte vi (Marjo, M och jag) till S:joki på skolning. Dagen började bra med att jag vaknade ungefär samma tid som jag borde ha varit vid korsningen till Härmä. Då man har så bråttom att man inte hinner svära är det inte bra. Vi var framme i bra tid trots allt, det hela började en halv timme senare än vad vi trodde. Det var en av de intressantaste och mest motiverande dagarna på länge! Vi träffade intressanta människor och lärde oss mycket nyttigt. Speciellt förläsningen om psykofysisk fysioterapi var intressant. Dagen avslutades med Pia Charpentiers föreläsning. Pia är verksamhetsledare vid den privatägda kliniken Syömishäiriökeskus i södra Finland och guru inom ätstörningsvården i landet. Pia har pga sin erfarenhet och personlighet den inställning och de principer som krävs för att bygga upp ätstörningsvården i landet. Efter skolningen körde vi rakt "hem" till kliniken där vi tog emot BulAn tillsammans med kvällsteamet och de tre tjejerna som är på kliniken till 20.00. Trots en lång dag i S:joki var det mycket trevligt att se BulAn igen. Mycket har ju hänt sedan vi träffade dem i våras i Jakobstad. De hade också med sig en fin present till tjejerna! 

Jag vet inte om det var skolningen i S:joki eller något annat men jag har varit superenergisk och på toppen humör de senaste dagarna. Jag blir alltid ganska angstig till hösten, pga allt mörker och kyla, vilket också hände denna höst, men det tycks lätta genast det kommer lite snö på marken. I går var vi till botniahallen på julmässa och handlade en massa onödigt! Det som jag köpte som var riktigt fint var en krans att hänga på ytterdörren. 

Förövrigt har jag blivit totalt frälst av The Big Bang Theory! Om ni inte sett serien är det ett absolut måste! Ett geni med asperger tendenser, kan det finnas något härligare!

Kram

H

Söndag morgon och tankar om ätstörningsvården

Jag har försummat bloggen en tid, men jag lovade mig när jag började blogga att jag aldrig skall tvinga mig att skriva. Enda sedan jag var liten har jag varit allergisk mot alla 'måsten'. Bästa sättet att få mig att lämna något ogjort är att säga att jag måste göra det. Så, jag lovade mig själv att bloggen inte skall bli ett måste, och det försöker jag hålla mig till.

Det har varit ganska hektiskt den senaste tiden. Vi har fått en ny medlem till vårt jobb-team. Vi hade intervjuvtillfälle vid kliniken för ett par veckor sedan, där våra tjejer fick vara med och intervjuva kandidaterna. Jag kan tänka mig att sitta och bli intervjuvad framför fem skötare och fem patienter gör en smått spännd! Men vilken härlig idé att låta våra tjejer vara med och välja. Egentligen borde det ju vara självklart att det är så, det är ju det viktigaste att våra tjejer känner att de får personal som de kan lita på. Dethär var åter en gång ett exempel på vår chefs, Marjos, innovativa tänkande! Hon fick idén från Danmark där man använt samma system när man anlitat mer arbetskraft till äldreboende. Tjejerna valde två personer till teamet, varav, tyvärr, den ena personen skadade sig allvarligt ett par dagar efter intervjun och kommer att vara sjukskriven en lång tid farmåt. Både tjejerna och vi i teamet blev förstås mycket ledsna eftersom personen ifråga verkade mycket kompetent och sympatisk. Den andra personen som tjejerna valde, M, är nu en del av vårt team. Tjejerna gjorde ett mycket bra val och M passar perfekt i vårt team!

Nu har vi dessutom alla patientplatser fyllda! Så nu är klinik-familjen fulländad! Det som är så underbart me de två senaste patienterna som blivit skickade till oss är att de kommer direkt från öppenvården. För de som inte vet hur hela processen går till när man blir skickad till oss skall jag dra en kort förklaring. För att komma in för vård vid Ätstörningskliniken behöver man en remiss från en läkare och en betalningsförbindelse som endera beviljas av sjukhuset som patienten eventuellt vårdas vid, eller den egna hemkommunen. Dethär med betalningsförbindelser är ganska komplicerat iom att sjukhus och kommuner ofta anser att de kan vårda själva eller så tycker de att våra vårdpriser är för höga. Om man jämför våra priser med olika sjukhus är priset faktiskt oftast lägre. Dessutom finns det forskning som visar att specialiserad ätstörningsvård är effektivare och räddar liv, alltså krävs det inte så mycket för att förstå att den vårformat som vi ger är kostnadseffektivt på alla sätt. I många fall spenderar patienterna långa tider, till och med år, på sjukhus. Endera på somatiska avdelningar eller så psykiatriska avdelningar. Jag vet att det finns bra personal på många sjukhus, som faktiskt vill hjälpa, men tyvärr finns det sällan varken tid eller kunskap. Dethär leder till att de patienter som lider av ätstörningar ofta känner sig oförstådda, onödiga, elaka och dumma. Vi får ofta höra historier om vad som sagts åt patienterna och deras familjer för de kommit till oss. Det handlar ofta om hemska saker som personalen på sjukhuset sagt antaligen endera pga brådska eller oförståelse och frustration. Jag kan absolut förstå att det blir så när man inte har kunskap om sjukdomen och dessutom är stressad och har bråttom, trots att det på alla sätt er fel. I många fall vägrar sjukhuset, trots allt detta, att ge en betalningsförbindelse. Om det råkar vara så att sjukhuset inte finns i samma kammun/stad som patientens hemkommun/stad så finns det en möjlighet att hemkommunen/staden kan bevilja betalningsförbindelsen. Vissa familjer väljer att skriva ut sitt barn från sjukhuse, på eget ansvar, och be om betalningsförbindelse från hemorten istället. Det som gör det hela ännu mer komplicerat är att sjukhusen har vårdat ätstörningar, på sitt sätt, i flera år och plötsligt dyker vi upp och säger att vi har en vårdmodell som fungerar och är effektiv. Det väcker förståss viss skepticism och tom ilska. Jag förstår att det är svårt att lita på att vi kan vår sak eftersom vi är så nya, men faktum är att vi faktiskt kan det här och vi gör vårt jobb med hela vårt hjärta. Som jag skrev har våra två senaste patienter kommit direkt från öppenvården, vilket ni efter åvanstående utläggning kanske förstår att är näst intill ett under. Sjukhuset som skickat båda patienterna tror på oss och har också insett att det helt ekonomiskt lönar sig att göra på dethär viset. Det är så som det alltid borde fungera. 

För er som undrar vad en betalningsförbindelse är: All form av vård kostar naturligtvis en del, även den vi erbjuder och det är någon som måste stå för kostanderna. Sällan är man så lyckligt lottad att man sitter på så mycket pengar att man kunde betala vården själv, men om man blir beviljad en betalningsförbindelse betyder det att sjukhuset man vårdas vid eller den egna hemkommunen står för vårdkostnaderna. Man kan snabbt luras till att tro att vård på ett "vanligt" sjukhus t.ex. Vasa centralsjukhus eller MÖCS skulle vara gratis. Det är det inte. Ofta ligger dygnspriset på olika avdelningar mellan 400 och 2000€.

Hah, dethär blev ju kort! Jag blev tydligen lite ivrig. Men jag anser att dethär är saker som folk borde vara medvetna om!

Jag tror dethär får bli ett enskilt inlägg. Jag återkommer med annan nonsens om en stund!

H

Tack snön...

du har underlättat mitt liv genom att täcka all blad som ligger på vår gräsmatta. Jag har inte orkat/velat/hunnit räfsa och det ser ut som om jag slipper göra det. Vem har sagt att man MÅSTE räfsa på hösten.. ingen.... 

Jag sitter vid köksbordet och äter croissanter med hasselnöt-chokladsmör på och dricker wildberry te, en helt skaplig morgon dvs. Det blev en kort helg denna vecka. Jag jobbade från 10.30 till 20.00 igår. Första helgdagen med tjejerna på kliniken. Vi var bland annat och hyrde What Lies Beneath, det var jag som rekommenderade den så nu har jag väl traumatiserat damerna lite till!  På kvällen pratade jag en stund med syster M i telefon en stund. Det är alltför länge sedan jag pratat med henne senast. Jag överraskas varenda gång vi diskuterar hur lika vi tänker och reagerar i olika situationer. Det är också då som jag inser hur mycket jag saknar henne och möjligheten att kunna dela mera av våra liv. K och jag funderar på att åka till The States för att hälsa på och se oss omkring i landet lite nästa sommar. M och A har flyttat nu i vår, så de har mera space vilket betyder att vi kan bo hos dem när vi är i LA. Vi var på besök med syster J när jag fyllt 18 men efteråt har jag insett att jag nog inte hade kapacitet att ta in speciellt mycket av landet och staden då. Därför skulle det också vara intressant att åka dit på nytt. Så är det ju också ett måste att åka till Santa Barbara på vinprovning! 

På tal om vin. En av tjejerna vid kliniken uttryckte sig ungefär såhär när vi diskuterade alkohol en stund före vi skulle äta mellanmål (fritt översatt) "H-L (dvs jag) skulle nog inte klara sig utan vin" och så fortsatte hon "Hon och  K sitter alltid framför spisen och smuttar på vin".... Hmm... Vad säger dethär om mig... tror jag lämnar uppgiften att tolka uttalandet till er. Jag har förstått att vissa människor kan uppfatta mig som snobbig, humorlös och fin av mig, vilket jag nog inte är, men alkoholist... hmm... 

Idag blir det lite tvångsstädning. Jag måste ta tillfället i akt när hårbollarna är i S:joki på utställning. Stackarna känner sig nog helt borttappade. Speciellt Elsa som inte upplevt någon utställning tidigare. Det ska bli intressant att höra hur det gick sedan.

Skön söndag till er

Kram H

Uppdatering från högkvarteret

Jag har återvänt till högkvarteret, dvs soffan. Jag borde egentligen vara på väg för att träffa en av tjejerna som hörde av sig angående en av mina lappar som jag lagt upp men det gick inte riktigt som jag planerat. Jag har spenderat förra natten med en sjuk mage runt rullande i en obekväm säng med två snarkande Cavalierer på mig. Jag har sovit skitdåligt inatt! I nåt skede steg jag upp för att bege mig på Panadol-jakt och efter att jag fått i mig det slockande jag så småningom, klockan var då ca. 05.00. Efter det sov jag som en stock till 07.15 då jag var tvungen att stig upp för att hinna till jobbet. Jag har kännt mig dödförklarad hela dagen och magen blev inte bättre den heller. Först mot eftermiddagen började det lätta. Men det var en trevlig dag på jobbet för det. Det var mycket på gång igen. Bland annat hade vi en intressant fotosession med kollegerna i kontoret. Inga foton för allmänheten direkt... 

Ikväll blir det att ta det lugnt framför tv:n. Möjligen spela lite Sequence. Vi hittade spelet vid Clas Ohlsson i S:joki i lördags. Hemskt kul spel. T.o.m K som är sällskapsspelallergisk tycker om spelet. Man blir beroende dessutom! Vi köpte samtidigt Uno (ingen credhöjare direkt) men hittils har det nog varit Sequence som varit mest i bruk (till vårt försvar)

Jag återkommer när jag är beredd för att tas i bruk på nytt... 

Kram H

Frustration...

Jag försökte just piffa upp min blogg med en ny layout men tydligen är jag inte nördig enough för att klara av det! En riktig besvikelse för jag har faktiskt ansett mig vara ganska nördig! Å andra sidan kan det hända att min crappiga lilla laptop inte klarar av uppgiften. Den är hemskt trevlig, liten och behändig men någon prestanda finns det inte i den, inte ens på nåt sätt. Får se om jag möjligen lånar mammas dator och försöker på nytt. 

Jag huserar hemma i Nedervetil för tillfället. Steg upp mycket senare än planerat, än en gång, och körde via kliniken hit. Jag var in och hälsade på min kära fammo på eftermiddagen. Jag har nämligen börjat brodera på dukar! Jag tänker inte ens försöka intala er få läsare om att det faktiskt är ganska coolt att brodera! Det är det! På riktigt! Eftersom jag inte tror att jag har ett rykte om att vara hemskt cool från tidigare så tror jag inte att dethär skall skada min image så speciellt mycket.. hehe. Nå ja, tillbaka till saken. Min fammo är över 90 år och bor fortfarande ensam hemma, lagar sin egen mat och stickar, broderar och syr för fulla muggar. Trots att hon ännu är i mycket bra skick med tanke på hennes ålder så har jag insett att jag borde ta vara på de kunskaper hon har. Jag har själv alltid tyckt om att handarbeta men jag har också tvingats slåss med en anvis motståndare, min lathet. Dessutom gör jag allting myyycket låååångsamt (jag var den i klassen som bara fick färdigt stickat en socka när de andra hade stickat båda paren och ritade en teckning på samma tid som andra ritade fem.. ) så det är ganska sällan som jag kunnat vara nöjd över mina färdiga alster! Men nu tyckte jag att det fick räcka med diverse ursäkter så jag åkte iväg till Kronoby handarbetsaffär (mera cred) och köpte ett par dukar och nu har fammo visat mig hur man skall sy olika stygn! Fammo är glad, jag är glad och dessutom får jag snygga dukar som jag kan ha på köksbordet. Vad är bättre än det?

Jag har ingen aning om varifrån denna inspis att skriva inlägg två dagar efter varann kom ifrån! Vem vet, kanske inspisen fortsätter framöver... eller så inte!

Ha det

Kram H

Höst jobb och annat trevligt

Jag sitter i soffan med laptopen i famnen, ljusen brinner på vardagsrumsbordet och det glöder ännu lite i spisen... det är definitivt höst nu. 

Mina dagar går åt till att jobba och att hålla, åtminstone lite, reda här i huset. Som tur verkar det som om vi börjar få lite rutiner igång här gällande städning och bortplockning. Jag var ledig i fredags och är det även imorgon eftersom jag har övertidstimmar att ta ut. Fredagen spenderade jag med att shoppa kläder i Vasa med M, och imorgon ska jag hem till Nedervetil. Igår var vi till Seinäjoki där jag än en gång föll för frestelsen och shoppade kläder jag egentligen inte hade råd med. På kvällen fick jag för mig att dricka skumppa (en hel flaska...) och K drack vin, detta resulterade i en SingStar-duett med Kylie och Nick Cave, dvs jag och K! Vi sov halva dagen idag och sedan har K bytt till vinterdäck och jag har städat. Hårbollarna skitar- och håra ner massvist. Elsas WC-matta åkte ut förra veckoslutet så köket är nu lite mera hygienisk men "glömmer" jag att dammsuga med jämna mellanrum har vi dammrottor som är lika stora som hundarna själva. Trappan är ett riktigt dammnäste. När vi så småningom renoverar det området så blir det att fundera hur vi skall göra det lite mera vettigt både när det gäller det ovettiga utrymmet under trappan och skitsamlingstendensen. 

Jag satte upp lappar vid ett par ställen här i byn för en tid sedan där jag efterlyste tjejer i åldern 20 - 30år som är intresserade av att samlas för att prata och hitta på ett och annat. Jag var mycket pessimistisk och förväntade mig inte alls att någon skulle höra av sig trots att jag tror att flera tycker att det är en bra idé, men ser man på! Nu är vi 3 damer som skall träffas så småningom. Kanske vi blir flera efter en tid! Det skall bli hemskt roligt att träffa nya människor och vidga vänskapskretsen. 

Jobbet flyter på och jag är fortfaranade lika motiverad och ivrig som i början. Det är intressant att vara med och se hur vårt team hela tiden utvecklas och blir starkare. Vi börjar också se resultatet av vårt arbete. Ibland blir man så fast i nuet att man måste ta ett steg tillbaka för att verkligen kunna se hur mycket bättre flera av våra patienter mår idag än vad de gjorde när de började vården. Det är klart att tillfrisknandet tar sin egen tid för varje person men att se att vi har hjälpt dem och att de idag antagligen mår mycket bättre än vad de skulle ha gjort om de inte hade kommit till oss, det i sig är underbart. Så är det ju inte bara patientarbetet som är intressant utan även möjligheten att aktivt få vara med och utveckla verksamheten. Att få jobba på en arbetsplats där utveckling och nytänkande är en del av det vardagliga arbetet. Det finns inga direkta hinder och man behöver inte känna sig osäker eller mindre värd när det kommer till att föra fram idéer eller tankar, tvärtom!

Oj jestas, tänkte inte alls skriva såhär mycket men jag får väl skylla mig själv när jag inte uppdaterar flitigare. Gjorde jag det skulle jag ha mindre att skriva om varje gång! Men, jag måste ju hålla mig trogen min personlighet och vara lat! 

Vi hörs vänner!

Kram H

SOMMAREN 2010 I BILD

Elsas egentliga inre

Full koll


På bryggan i Pirilö


Solen i ansiktet

Man vet aldrig vad man behöver...

Väntar ivrigt

Systrar, en lite tröttare

Sommarfötter

Paddlig runt Pirilö

Han som skötte navigationen

Liten hund på stor klippa (midsommar)

Syster J

Såhär kände vi nog oss alla i något skede under sommaren

... mera flås...

Casa Eljasus

Nöjd och förkyld

Det är en tid sedan jag senast hade tid/motivation att skriva ner några rader. Det har hänt mycket under sommaren! Jag jobbade min sista månad på tonårspolikliniken i Jeppis i Juni. Jag sade upp mig i mitten av juni, med blandade känslor. Det kändes vemodigt att lämna ett jobb som jag trivdes mycket bra med. Dessutom hade jag en underbar jobbkompis och det är aldrig lätt att lämna sina klienter som man hunnit få så bra kontakt med. Men jag insåg att det inte fanns något annat alternativ. Jag hör hemma inom ätstörnigsvården. Jag hade semester hela Juli. Halva månaden gick åt till att fixa och renovera huset och trädgården. K hade också semester så vi fick en hel del gjort med hjälp av våra föräldrar. Bla rev vi ner tapeterna i köket, lade upp nya, målade köksskåpen (rättare sagt var det min kära mor som gjorde det :)) och gjorde klart staketet och grindarna. Vi avslutade hela jobbet med några kaotiska och stressiga dagar före jag firade min examen den 17:nde juli. På dagen kom släkt och bekanta hit och festen var en succe. Hemskt roligt att alla jag bjöd kom! Farbror Matt spelade trumpet på balkongen och tom grannarna stod ute på sina gräsmattor och lyssnade, det var mycket fin och oförglömligt. På kvällen kom några vänner och firade. Tyvärr var det flera av de bjudna som av en eller annan orsak int hade möjlighet att ta sig hit så vi var inte så många, men det var lika trevligt för det. Vi satt länge ute och njöt av vädret. På söndagkväll körde jag till Jeppis sov natten hos syster J och M för på måndag morgon åkte vid med tåg till Hesa för att se på MUSE! Vädret var perfet och keikkan lika så. Jag väntar redan på nästa tillfälle att få se dem. Efter Hesaresan blev det Jeppisdagarna och på måndagen efter åkte K och jag till Sthlm. Riktikt mysig resa. Vi tog det ganska lugnt och gick mest på stan och så hann vi två gånger på bio under två dagar! Efter resan var det bara veckoslutet kvar och så började jobbet!

Första veckan gick åt till teammöte, en massa inköp och inledande vårdmöten. På måndagen träffades vi hela teamet för första gången och det kunde inte vara ett bättre jäng som Marjo har samlat ihop. Måndagen efter körde vi igång på riktigt och nu efter två veckor med patienterna vid kliniken kunde jag inte vara nöjdare! Klart, det tar en tid förän alla kommer in i rutinerna, både patienterna och vi som jobbar, men så är det ju alltid när det är ny plats och nya människor. Utrymmena är perfekta och vi har ett starkt team. Nej, man undviker inte att dethär är tungt . Vi spenderar i princip hela arbetstiden med patienterna, även under lunchen. Det är då vi behövs som mest. Man vet aldrig hur dagen kommer att bli, det kan vara mycket påfrestande men samtidigt är det det som gör att man hålls motiverad. Ätstörningar är en mycket svår sjukdom, men samtidigt ser vi dagligen små framsteg som gör att man vet att man är på rätt plats.

Tyvärr blev jag anfallen av en förkylningsbobba i söndags, så nu har jag varit halvt utslagen i några dagar. Idag kom väggen emot! Jag blev tvungen att stanna hemma i sängen. Det har nog aldrig varit såhär jobbigt att inte kunna ta sig till jobbet! Men imorgon blir det jobb igen!

Vi skall hoppas att jag får arbetat upp lite mera motivation till att blogga lite mera aktivt nu i höst! Men nu blir det en till kopp te!

Ha det bra folk!
Kram
H

Hemma i soffan men mycket på gång!

Vi sitter båda i varsin soffa, K och jag, med laptopar i famnen och doggsen ligger utspridda som döda fiskar på golvet. Det är tydligen inte bara vi tvåfotade som är lite trötta efter gårkvällens vappmiddag. Mycket trevligt var det. Mat, snapsvisor, prat och sedan singstar! :) Men nu är det skönt att sitta i soffan och äntligen göra en uppdatering här på bloggen.

Det har som sagt varit mycket på gång! Mesta av tiden har gått åt till att planera och marknadsföra Ätstörningskliniken som jag är med och hjälper att starta upp tillsammans med min vän och kollega Marjo Sandvik. Marjo är ägare av kliniken och även verksamhetsledare medan jag själv fungerar som specialmedarbetare. Äntligen börja min dröm uppfyllas! Att få vara med och bygga upp något så unikt som dethär är underbart! Det är inte enkelt, nej, och det kräver både tid och energi plus en massa byråkratisk bullshit, som är nödvändigt, men resultatet kommer att bli prima!
Kliniken kommer att bestå av en avdelning där det erbjuds både dygnet-runt-vård (6 platser) och dagvård, så kommer det även att finnas en terapienhet där det erbjuds möjlighet till kortare besök och ätträning samt psykoterapi som ersätts av FPA. Vårt team kommer att bestå av sjukskötare, läkare, psykiater, fysioterapeut, näringsterapeut, KBT psykolog, kockar och eventuellt flera andra. Själv kommer jag att jobba både som behandlare och inom mera administrativa uppgifter.
Det är så roligt att få ta emot all den positiv feedback som folk ha gett oss under den senaste tiden. Klart att det även finns de som tvivlar och ifrågasätter planerna men ju längre processen framskrider desto mindre orsak finns det att tvivla på att detta skulle fungera. Jag vet att det kommer att göra det.

Utöver kliniken är det flytten till Oravais som är högt på agendan. Inom maj får vi börja flytta och det kommer ju att bli ett projekt i sig. Men kul blir det också! Jag håller för tillfället på och försöker samla ihop möbler så vi har något att fylla alla rum med. Vi var förra helgen och besökte husägarna för att ta en till titt på huset och samtidigt se trädgården utan all snö. Det är ingen liten trädgård! Det kommer definitivt inte att bli brist på sysslor! :) Ett staket borde vi fixa ganska snabbt så att doggsen kan springa fritt på gården utan risken att de sticker ut på vägen. Doggsens talanger är ju många men lydighet är inte en av dem! Definitivt inte!

På måndag blir det en sväng till Uleåborg tillsammans med Marjo för att presentera våra verksamhetsplaner för hälsovården i området. Det är Syömishäiriöliitto som ordnar tillfället så de ska bli intressant att träffa andra inom branshen och eventuellt hittar vi samarbetspartners. Sedan bli det tonårpoli tisdag och onsdag. Kanske det sedan skulle bli dags att börja packa ihop lite grejer här i lägenheten.

Nu tror jag att jag skall ge mig på en bit mudcake som lämnade kvar från igår!

Kram
H

Jag känner mig hi-tec

Jag sitter hemma i Nedervetil och Mokkulerar. Det fungerar till och med helt bra här ute i bushen! Den hade legat över en vecka i lådan och före det över en vecka på hyllan vid Piffi, så jag tyckte att det var dags att göra något åt saken nu. Jag har varit en aningen upptagen, både kroppsligt och mentalt, den senaste tiden, så därav min frånvaro från bloggen.

Vi har nu skrivit på lånepappren! Så nu har vi också pengar att betala huset i Oravais för. Tyvärr har jag inget foto av huset att sätta upp här på bloggen. Jag får återkomma med det i ett senare skede. Det är i alla fall 2-våningshus, 7 rum, 2 vessor och så finns det ett uthus med värme. Dessutom har K nu fått sålt lägenheten, muntligt, men i alla fall. Skönt att det gick så smärtfritt som det gjorde.

Vad annat nytt då? Jo, mycket, men inget som kan spridas ut ännu. Det är något som jag får återkomma till senare. Jobbrelaterat är det, stort och spännande! Bra blir det också!

Jag jobbar torsdag - fredag denna vecka och doggsen är på dagis här hos mamma och pappa. De hann redan ut på ett äventyr ut mot fammos längs vår sandväg. Jag hade redan hunnit sätta mig i bilen för att köra iväg och leta reda på dem. När jag vridit om nyckeln och startat motorn kom de förstås genast in springande på gården. Elsa ligger nu framför spisen och njuter av värmen som lagrats i stenarna.

Förra veckan blev det mycket jobb och ett par möten. Vi drog oss dessutom till simhallen i Jeppis med syster J. Härligt. Vi började med 1km i bassängen, sedan flyttade vi oss till terapibassängen, därifrån till bubbelpoolen och sedan till ångbastun. Jag börjar fundera hårt på att förvandla uthuset i Orvas till en spa-avdelning. K är inte så förtjust i idén. Jag tror han tänker lite mer på pengarna och jobbet än vad jag gör. Jag fokuserar mera på detdär med avslappning, sinnesro och det sköna.... Ångbastuupplevelsen vid Jeppis simhallen var en liten uppenbarelse för mig. Jag tycker inte alls om den vanliga finska bastun, speciellt inte de med el ugn. Det är allt för torrt och hett. Dessutom att få en bubbelpool där man kan sitta och avnjuta ett glas vitt vin... Ta mig inte fel nu. Jag är ingen överklassnobb. De som känner mig på riktigt vet nog det. Jag har både kört traktor och mockat hästskit och skulle inte ha något emot att göra bådadera oftare, men jag tycker att varje människa har rättighet till lite vardagslyx. Antagligen får jag nog hålla mig till dagdrömmeri om ångbastun och bubbelpoolen och nöja mig med en liten plastbalja och en tekokare i vessan, som K föreslog. Men jag tror nog jag skall försöka köra på med övertalningsprojektet ännu. Vem vet, jomar jag tillräckligt kanske jag får det jag vill ha!

Jag var in en sväng till bibban här i Nedervetil. Råkade hitta Herriet Jossfolk-Furus bok 'Trött i huvudet: dagbokstankar av en utbrännd'. Jag har tänkt leta upp den men nu råkade jag se den på en ställning när jag kom in så jag läste ungefär halva och det blir att låna/köpa den i ett senare skede för att kunna läsa den i lugn och ro.

Jag har lite svårt att förstå att det snart är 7 på kvällen och att det fortfarande är såhär ljust. Härligt. Min tankeverksamhet och mitt ork börjar småningom vara som de ska!

H

Greetings from Jakobstad

Jag sitter för tillfället vid syrrans i Skata. Jag jobbar imorgon och på torsdag och idag hade jag ett par möten, så därför är jag här redan. Det är någon form av möss/råttor/sorkar som underhåller mig med sina, vad som låter som, dödsskrik. Överens verkar de hur som helst inte vara. Det är lite svårt att avgöra för de tycks vara i mellangolvet i duschen.

Helgen gick åt i arbetets tecken. Jag översatte ett antal sidor från finska till svenska. Riktigt underhållande faktiskt. Det var roligt att göra något som man upplevde som givande för en gångs skull. Sådär utöver jobb och fritid då menar jag. På lördagen var jag och dreglade över möbler som jag skulle vilja ha. Bland annat en säng som min rygg är i stort behov av. Jag skall försöka övertala K att vi skall köpa den när vi flyttar. Vi tog också en sväng in via ett par bilaffärer. Jag borde köpa en bil (begagnad) som håller att köra med och som inte drar för mycket bensin. Jag har inte så stora krav bara den inte är röd, eller fulblå. Det börjar bli dags att återlämna Primera åt mina föräldrar. Jag har nött på den tillräckligt länge nu. Men jag skulle faktiskt inte alls ha emot att köpa en egen Primera. Den har varit mycket bra att köra med.

Alma, the wonder dog, ska på Match Show på måndagen. Stackars Alma kommer att vara helt vilsen. Alma är inte den modigaste hunden i världen. Få se nu hur det går. Bra med lite övning inför utställningen 17 april. Enligt Almas uppfödare, N, är hon för liten i växten för att få några riktigt bra resultat, så vi får se sedan. Hon måste ju få pröva på i alla fall! Och, jo. De har nog rymt flera gånger sedan senaste rymningsrapport. Det är Alma som lurar iväg Elsa på upptäcktsfärder på åkern bakom vår lägenhet. Det blir nog att bygga ett ordentligt staket när vi har flyttat.

Nu börjar de bli dags för en tekopp och lite Hus & Hem!

Kram
H

Ett beslut senare

Jag sitter hemma i Smedsby i soffan. Skönt! Jag bestämde mig för att inte göra kurserna i 'Främjande av psykisk hälsa' färdiga. Jag började känna mer och mer att det tog för mycket på krafterna och att det tog ifrån mig energi som jag borde sätta på annat nu för tillfället. En uppgift som vi håller på med ska jag göra klar, det är så lite kvar på den så det skulle vara löjligt att låta den vara. Dessutom gör jag den tillsammans med en klasskompis så jag vill heller inte lämna henne ensam med den. Jag är nöjd med mitt beslut. Ibland måste man inse att man inte räcker till till alla håll.

Vi har köpt ett hus. Det kan man väl säga när man har skrivit under köpebrevet. Vi skall flytta till.... ORAVAIS! Joo, då! Ni läste rätt. Vi ska vaal Orvasboan! Jag har redan börjat vänja mig genom att kalla odjuren till Orvasboan. Bäst att börja aklimatisera sig i tid. Vi hittade ett fint hus som har en grund från 1700-talet. Ni som vet hur min fammos hus ser ut i Nedervetil, den ser ungefär ut så, men den är i bättre skick. Sju rum, två vessor, bastu och så finns det ett stort uthus. Dessutom är trädgården rik på alla möjliga blommor, bär och annat intressant. Växthus finns det också! Vi kommer antagligen att flytta in i maj-juni. Så skall vi/K förstås sälja denhär lägenheten också. Det är en hel del på gång nu. En massa papperskrig och mycket som man skall hålla reda på. Detdär att hålla reda på saker är inte riktigt min grej. Jag är tankspridd. Jag har flera gånger funderat om jag lider av någon form av förtidsdemens, men så har jag tröstat mig med att jag bara tänker för mycket. Om det nu då är bättre.

Jag är ännu i en lite konstig dimma efter att ha varit på hög varv med allt. Det gäller att varva ner nu och så börja ta itu med sådant som jag faktiskt vill göra!

Jag såg på Skavlan just. Min favorit norrman var där. Aksel Lund Svindal!! Han är min reserv man. Ola Salo och The Ark var också de där och framförde den nya singeln Superstar. Vet inte riktigt vad jag tycker om den ännu men om det går som det brukar så blir den en favorit efter några lyssningar. Till och med Ola har börjat samla vuxenpoäng. Han har gift sig och skall bli pappa. Inte dåligt det inte.

Dagens text är inte så mycket att hänga i julgranen. Jag tror det börjar bli dags att krypa under täcket. Imorgon skall jag njuta av att jag INTE behöver skriva tent.

Kram
H

Nära på att ge upp nu!

Jag borde sitta och läsa på tent nu men jag orkar/vill/kan/bryr mig inte!! Jag är omotiverad och det känns stressande. Det har aldrig tidigare i mitt liv tagit såhär emot att ta tag i skolarbeten. Det beror på många saker: jag är stressad, jag har mycket annat på gång nu, jag har redan min examen avklarad så dessa studiepoäng kan alltså ses som totalt onödiga om man vill slå sig mot den sidan. Det mest jobbiga med situationen är att jag inte vill att resultatet av det jag gör ska bli dåligt, jag lägger mig alltså hellre ner på marken och ger upp än presterar, ursäkta mig, skit!!! Och det är just det jag kommer att göra om jag fortsätter med de skolarbeten som jag nu har på gång! Dessutom är det intressant, vilket gör mig på ännu sämre humör, för jag har faktiskt nytta av dehär kurserna som nu är på gång. Frågan är, orkar jag. Studiehelheten heter ju 'Främjande av psykisk hälsa' men jag börjar småningom ifrågasätta om dethär främjar min egen psykiska hälsa. Detta är ett dilemma. Jag slåss med kraven jag har på mig själv att fixa dethär och med längtan av att ge upp, men att ge upp hör inte riktigt till min värld. Egentligen är det väl inte att ge upp, utan att prioritera sitt eget huvud som för tillfället behövs mest på jobbet.

Suck ändå! Jag får väl försöka läsa lite i alla fall...

Kram
H

Hundar på rymmen och bra dokumentär

Denhär helgen har våra kära hundar inte stått så högt i kurs. Vi bestämde oss för att bona golvet igår. Problemet var hur vi skulle få hela lägenhetsgolvet bonat på en gång. Vi konstaterade efter en tids begrundande att det inte skulle gå att sköta allt på en gång så vi delade upp det så att K tog ingången och korridoren först medan jag och doggarna satte oss i tryggt förvar i vardagsrummet med soffan som hinder till det nybonade golvet. I något skede tyckte jag att det var dags att släppa ut Elsa på bakgården (vi har satt upp ett litet (läs: fult) provisoriskt staket på gräsmattan) för att undvika pölar på golvet. Alma fick inte ta sig bakgårdsfriheten för hon hade upptäckt att det går att hoppa över staketet gå grund av den höga snön. I något skede, när jag kallade in Elsa, lyckades Alma smita ut och märkte till sin stora förtjusning att hon kan upptäcka världen på andra sidan staketet, Elsa följde förstås med. Jag insåg förstås att jag måste hämta hundarna innan någon bil mejar ner dem. Nästa problem: jag hade inga skor, de var alla i tamburen på andra sidan det bonade golvet. K tyckte jag skulle ta av mig barfota och springa ut i snön och hämta beastarna, det tyckte inte jag. Trots att K verkade tycka att hans nybonade golv var heligt så beslöt jag att dra av mig sockorna och spurta över golvet. Jag sprang ut och upptäckte att beastarna hade hittat en ny vän, en mycket förundrar dvärgschnauzer. Elsa var lättfångad men Alma fick jag jaga runt en stund. Grannarna fick åtminstone underhållning. Jag fick in hundarna till sist men vi satt strandade i tamburen tills golvet hade torkat. Efter det var jag mindre förtjust så jag slängde in dem i vardagsrumsfängelset och gick vidare till datorrummet. På samma gång insåg jag att terassdörren fortfarande stod på vid gavel. Samma rumba igen. Efter det hann vi konstatera att: jo mina fotspår fanns i bonvaxet, Elsas kisi och kakka och det nybonade golvet inte var så bra kombination. Vi beslöt att bona golvet på nytt först när vi flyttar ut. Och jo, monstren rymde en gång till, men denna gång fick K äran att underhålla våra grannar. Jo, vi var på mycket bra humör efter allt dethär. Som tur var vi bjudna till B och Ts senare på kvällen så vi slapp hårbollarna i några timmar. Det var riktigt skönt att komma ut och träffa andra en kväll. Jag har känt mig lite asocial den senaste tiden. Vi så på The Box med Cameron Diaz. Ganska annorlunda film, men inte alls dålig.

Idag har vi varit ut och gå med monstren (de har återfått sitt värde efter gårdagens kurskrasch). Det blev en ganska lång rutt så Elsa började strejka. Som tur finns det husse som bär en när det börjar ta emot att gå. Så var vi en sväng till Jysk och kollade in två soffor som är både snygga och billiga. K har varit på gym, som vanligt, och jag har läst på tent. För engångsskull är tentlitteraturen intressant. Boken heter Managing Mental Health in the Community. Mycket läsvärd bok för alla som jobbar inom mentalvård eller planerar en karriär inom området.

För en stund sedan såg jag fösta delen av en dokumentär som behandlar livet på en stängd psykiatrisk avdelning i Stockholm. Mycket, mycket intressant. Avdelningen är inriktad på behandling av manodepression eller bipolör sjukdom som det också heter. Man får följa med några av patienterna och hur deras tillstånd utvecklas under en viss tidsperiod. Det är en dokumentär som absolut behövdes. Stängda psykiatriska avdelningar kopplas oftast ihop med tvångsintagna människor som behandlas med elchock och sitter inspärrade i vadderade rum i tvångströjor. Realiteten är ju ganska annorlunda. I flera fall är det så att det är patienterna som själva kommer till avdelningen. Förstås finns det också de som blir tvångsintagna men då är det oftast befogat. När det gäller manodepression handlar det endera om tvångsintagning till följd av mani som resulterat i ohållbara omständigheter för personen i fråga eller så om en depressiv period som ofta följs av självmordstankar eller/och självmordsförsök. Jag anser att det är oerhört vikigt att människor får se hur det är på en psykiatrisk avdelning. Att det inte är så makabert som man föreställer sig att det är. En av patienterna var en forskare, en en mamma till en 13-årig son och så fanns det en kvinna som tidigare kommit in på psykologprogammet men inte klarade av studierna just på grund av sina problem. Det var alltså fullt intelligenta människor. Människor som du och jag. Den andra delen av dokumentären kommer nästa söndag. Kolla in den om ni är intresserade. Den första delen kan ni ser här fram till 20 april.

Nu börjar det bli sovdags för mig. Imorgon blir det tentläsning och möte x 2.

Gonatt o Kram
H

Lång natt...

I natt har jag sett på The Practice och två avsnitt av Survivor. The Practice blev lite osammanhängande eftersom jag satt en stund på vessan och funderade om jag skall spy eller inte. Allt var frid och fröjd igår kväll men när jag skulle börja sova fick jag magont. Efter nån timme slängde jag in två panadol vilket ledde till att den sjuka magen försvann men byttes ut med illamående. Jag har idag fått reda på att andra har haft samma symptom utan att det riktigt brutit ut till magsjuka. Till saken hör att jag och magsjuka inte riktigt passar ihop. Jag har nämligen fobi för att spy. Eller nu på senare tiden har det nog mera gått över till ett kraftigt obehag men jag kan lugnt säga att det inte är min grej att spy! Jag undviker det så länge som möjligt vilket i alla fall inte är så fördelaktigt. Jag skulle ju ofta slippa må så super illa som man kan må ibland. Det lättar ju efter att man har spytt. Men nej. Trots att att jag är medveten om mitt irrationella betende så klarar jag inte av att få mig själv att spy. Istället sitter jag där i panik och hoppas in i det sista att jag slipper tömma maginnehållet ner i WC-stolen. Jag slapp det även denna gång fast jag egentligen inte skulle ha haft så mycket emot det när jag satt där för mig själv i vessan med hinken i famnen. Jag tror som sagt att jag börjat övervinna den största skräcken. Idag mår jag bättre nog men är sådär vagt illamående hela tiden. Som tur hade jag inte jobb idag. Jag skall först inkommande onsdag på ett skolningstillfälle till Norvalla så jag har tid på mej att må illa i all lugn och ro!

Eftersom jag somnade först vid halv 5-tiden sov jag ganska länge. Jag blev trots allt tvungen att släpa mig upp och plocka undan det sista inför lägenhetsvärdeingen. Nu är det avklarat och vi vet ungefär hur mycket vi/K kan begära för den när den skall säljas. Lite småsaker måste fixas till men inget märkvärdigt. Inkommande måndag har vi ett till möte och då borde tidsschemat för våra boendeomständigheter klarna.

Lite spännande var det till och med att vaka inatt. Jag såg att vår granne på andra sidan vägen skottade snö vid fyra tiden! Varför kan man ju undra. Tror dessutom att paret är pensionerade så inte var det för att de skulle till jobbet tidigt.

Ikväll blir det en lugn kväll. Vi har en del DVDn som vi ännu inte sett på så kanske det blir någon av dem. Vi såg igår på Frágiles med Calista Flockhart. Helt ok film. Den mekaniska tanten var en aningen obehaglig. Kanske jag läser några sidor i boken 'Den dagen min dotter blev galen' som jag halvvägs i för tillfället. Riktigt intressant bok. Billig dessutom om man beställer den i pocketform från Adlibris.

Nu borde jag ta en dusch och tvätta håret. Jag kommer inte ihåg när jag tvättade senast. Kanske bäst att inte försöka komma ihåg! :)

Kram
H

I soffan med en muffins

Jag är hemma i Smedsby igen. I denna stund borde jag egentligen läsa på tent till en kurs som jag inte längre kommer ihåg vad heter. Det är väl en indikation på hur hög mitt engagemang i mina studier är för tillfället. Faktum är att jag har en massa andra saker som är viktigare nu för tillfället och de kräver mycket energi och tid. Vi borde bland annat städa lägenheten och plocka bort en del onödiga saker till imorgon. Det kommer en kar hit och skall värdera lägenheten. Jo, en del av förändringarna som är på gång innefattar att sälja denhär lägenheten. Den är ju inte vår gemensamma utan K's, men det kräver vår gemensamma insats för att få lägenheten i bra skick inför värderingen och senare visningar.


Jag sitter nu i soffan och äter en gigantisk muffins som jag faktiskt bakat själv. Ungefär en gång om året anstränger jag mig lite och bakar något. Jag måste erkänna att denhär gången lyckades jag faktiskt helt skapligt. Jag är överlag inte riktigt kökslig av mig, det kan nog K hålla med om tror jag. Han blir lika förvånad varje gång jag faktiskt erbjuder mig att fixa ihop en riktig måltid från scratch! Jo jag är lat, jag erkänner. Jag disponerar min energi lite annorlunda än vissa andra helt enkelt.. det låter ju mycket bättre!


Igår blev det en ganska lång dag. Jag sov hem hemma i Nedervetil en natt till eftersom jag var så trött när jag kom hem från jobbet i tisdags. Jag hade tänkt köra iväg ganska tidigt igår men det drog ut lite, som vanligt. Slängde doggsen till Smedsby och sedan vidare till Academilln för statistikföreläsning! Jo då, där sitter jag igen och stirrar på alla siffror. Konstigt nog kände jag mig inte lika aggressiv och hysterisk som jag tänkt mig att jag skulle göra. Statisktik är inte riktigt min grej. Allt som har med siffror att göra stänger av min hjärna. Konstigt att jag faktiskt klarat av att jobba i kassa i flera år. Vem vet, kanske min inställning till statisktik blir lite positivare i och med denhär kursen. Under kan ju ske!! På kvällen efteråt blev det städning och avslutade sedan med att skura båda doggsen. De luktade inte speciellt fräscha längre. Det är alltid lika kul att se på när de kör omkring som galningar efter duschen.


Jag läste Aftonbladets hemsidor, som jag oftast gör på morgonen. Artikeln om kvinnan som ville ha dödshjälp var speciellt intressant. Jag har flera gånger sagt att om jag skulle hamna i ett sådant tillstånd där min kropp inte längre fungerar, jag skulle inte kunna röra på mig, eller prata, men mitt huvud skulle fungera som vanligt, då skulle jag inte vilja leva längre. Rena tanken på att vara tvungen att ligga instängd i sig själv utan att kunna påverka det egna livet på något sätt känns oerhört skräckinjagande Är en människa psykiskt stabil, ja, så stabil som man nu kan vara i ett sådant tillstånd, och vet vad beslutet att stänga av respiratorn och andra livsuppehållande maskiner innebär, anser jag att man skall ha rätt till det. Kvinnan säger i artikeln att hon vill gå bort med värdighet och det tycker jag man som människa har rätt till. Jag såg för en ganska lång tid sedan en dokumentär om par som åkte till Holland för att få dödshjälp. I vissa fall var det så att den ena i paret villa ha dödshjälp eftersom hon/han led av en dödlig sjukdom, i andra fall var det så att den ena led av en dödlig sjukdom och makan/maken ville dö samtidigt, så de bad om dödshjälp. På ett sätt är det ju ganska makabert, livet fungerar ju inte så att man dör samtidigt som sin partner, oftast. Men jag fick ändå känslan att det var mycket vackert. Jag vet ju själv att det är många äldre personer (även yngre) som helt tappar livslusten efter att den livslånga partnern dött. Det handlar väl om värdighet i sådana fall också. Det är aldrig enkelt när det handlar om liv och död.


Nu tror jag att det börjar bli dags att ta itu med läsandet. Eller åtminstone försöka.


Kram
Hanna

Mera spänning!

Jag fick mera spännande nyheter idag/igår. Tyvärr kan jag inte avslöja dem heller ännu men det innebär en hel del klarhet gällande min framtid, mer än det lossnar det inte nu för tillfället.

Jag är nu i Nedervetil och sover natten här. Vovarna har varit här på dagis eftersom vi var en sväng om till Hesa från fredag till lördag. Det var syster J, hennes sambo, K och jag plus en massa Emos (för att överdriva lite) som var och kolla in 30 Seconds to Mars spelning i ishallen. Jared och hans kompisar signerade skivor i Stocka på fredagen före föreställningen och J och jag gick dit för att dregla på honom lite, tyvärr kom vi för sent. Vi överlevde trots allt. Själva konserten var sådär. Jared sjöng en aningen falskt men publiken verkade nöjd i alla fall. K var givmild och gav spelningen hela 4+! Hittills är det nog Muses spelning som står högst på listan. Höjdarna på Hesaresan var: 3) kläderna jag shoppade 2) hotellfrukosten 1) skoputsmaskinen i hotellobbyn! :) Om jag någon dag blir rik skall jag skaffa mig en helt egen skoputsmaskin!

Vi hade teammöte på jobbet idag. Det är alltid lika givande att diskutera med arbetskompisarna. Att ventilera och få synpunkter på olika saker. Tyvärr är vår förman sjukskriven så hon kunde inte delta denna gång. Telefonen gick hela förmiddagen. Vi har nu fått sex nyanmälningar inom en mycket kort tid. Det verkar som om allt börjar rulla på riktigt bra nu.

Observerade/upplevde en (mindre kul) sak när jag kommit hit hemhem till Nedervetil för ett par timmar sedan. Pappa hade en enligt mig mycket onödig och väl kritisk åsikt om en viss sak jag framförde. Istället för att hantera situationen som en vuxen människa omvandlades jag till en tjafsig tonåring som inte klarar av att diskutera med ens lite vett. Skulle det ha varit en vanlig dödlig människa istället för ens förälder som stod framför mig skulle det hela ha utspelat sig totalt annorlunda. Jag kom plötsligt ihåg varför man inte bor hemma mera och att vissa saker skall man hålla för sig själv! Jag fick dendär känslan, ni kanske vet, när man har något grymt roligt på gång och vill att alla ska veta av det och man går omkring och är glad och upprymd! Så plötsligt kommer någon och slår någon skitig kommentar och tar en ner på jorden, och lite till, på fem sekunder. Ibland vill man inte ha en åsikt på riktigt trots att man frågar efter en. Man vill bara att människan ska vara glad tillsammans med en och tycka att det låter så hemskt bra allt det som man berättar. Tyvärr kan ju folk inte läsa tankar, ännu...

Vovarna har tydligen haft det riktigt bra här. Jag gav dem de nya halsbanden vi köpte från Stocka, men jag tror inte att de uppskattade dem riktigt. Hushålls pappersrullen med korv i var dock en stor hitt. Den var inte från Stocka.

Skidturen som vi åkte på var annars riktigt skön. Ca 10km blev det. Med ovallade skidor. Slå det ni. Fort gick det inte och inte såg det bra ut.

Tror det får räcka för idag nu.

Kram

H

Vinter på Ritabacka

Odjuren

Litet och sött odjur

Den första!

Jag funderade länge och väl. Skulle jag faktiskt ge mig in på dethär? Delvis är jag ofattbart lat och dessutom lider jag av en ohygglig självcensur! Jag kommer antagligen att bli stressad av att veta att jag måste skriva ett inlägg (måste enligt mig själv dvs) och att jag dessutom borde skriva något som folk tycker att är värt att läsa! Men... nu sitter jag här på vår röda soffa i vår lägenhet som är lite av ett kaos, och skriver i min blogg. Jag har aldrig sett mig själv som den typen av människor som bloggar. Jag har alltid tyckt att mitt liv är lite för trist för att dela med av det till andra och så saknar jag just dendär självdisciplinen som krävs för att uppehålla hela projektet. Men nu, i och med att det pågår en del förändringar i mitt liv (nej, nej, nej, jag är inte gravid!!), tänkte jag att det skulle vara ett bra tillfälle att pröva på dethär med att låta andra läsa om vad jag håller på med. Vad dessa förändringar mera konkret går ut på får jag återkomma till i ett senare skede. Vissa detaljer är ännu inte helt utredda. Men är det någon som vill följa med den tills vidare hemliga processen så är det fritt fram. Jag har ingen aning om hur det slutar, men för tillfälle känns det bra. Jag vet att det kommer att finnas de som ifrågasätter det hela på ett eller ett annat sätt. Jag erkänner att jag gör det själv också, men det hör till! :)
Nu är det mat som gäller. K har övertalat mig att ta en skidtur ute på isen. Skidandet har jag inget emot, men nog mina ovallade skidor från 90-talet som min syster M inhandlade när hon studerade på peffan. De har sett sina bästa dagar!

Kram
H